Nosha

Hejsan!

Jag har nu bott i sthlm i 2 år och 7½ månad, och jag kan inte riktigt kalla det mitt hem. Jag har personer här som är anledningen till att jag försöker att kalla detta som mitt hem. Men skåne, helsingborg kommer nog alltid att vara mitt hem. Oavsett hur många år och hur mycket än familj,släkt och vänner jag får/skapar här så kommer jag alltid att ha helsingborg i mitt hjärta.
Men fortfarande när jag var där sist så insåg jag att mesta dels till det jag kallar helsingborg mitt hem är för att mina kära vänner får mig att känna mig hemma. Aldrig har jag mött på så underbara människor. Personer jag kommer att känna resten av mitt liv, och kommer att bära minnen av.
Jag har svårt att bli sådär tight med någon här som jag med mina tre änglar. Jag kan inte släppa in, känns ibland som att det är endast "tillfälligt". Att "aa snart kommer denna vänskap också brytas"
Jag går ju runt och bär på den känslan hela tiden, vilket gör det svårt att bli "bästa vän" med någon här .. Känns så himla ensamt bara, att inte kunna säga hur jag EGENTLIGEN känner, för att jag är rädd att de ska särbehandla mig, eller tycka att jag är helt dum i huvudet?

Med detta inlägg tänkte jag bara skriva att riktiga vänner består.. de bästa vännerna.
Jag älskar er och saknar er så himla otroligt mycket. Vill vara med er hela tiden. Vill kunna ringa er och bara springa över till er. Elma jag hade dig endast 2 meter ifrån mig vafan. Joy och Beccs är ju grannar nu, hade jag bott kvar så hade det endast varit 5 min prommis mellan oss. Fan att det ska vara så himla orättvist . . .

Ge mig mina vänner och mitt hem tillbaka.