Nosha

Hej

det inträffade nyss en grej, och jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och det enda jag kom på att tänka var att jag måste skriva av mig. Så här är jag.
Jag kan inte säga "Jag vet inte hur det här hände" för det vet jag. Det enda jag kan säga är att jag vet inte ifall relationen är bortklippt nu. Mamma har alltid sagt att blod är tjockare än vatten, men är det verkligen så i alla fallen? Det finns också ett persiskt talesätt och det är att "Hur mycket kött man än äter så behåller man fortfarande benet" Men tänk då ifall den andra kasta iväg just det benet som gjorde att man tillhörde varandra.
Känns så himla trist, trodde aldrig någonsin att någon kille skulle ha makten att slita oss ifrån dig men man kan ju ha fel.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte ifall jag ska skratta eller gråta. Skratta för att det hela känns så sjukt ironiskt eller gråta över att jag och du kommer inte kunna att prata så som förr, att det inte kommer att vara jag och du.
Fan jag är helt jäkla stum och helt tom jag vet ite vad jag ska skriva, vet att det finns så mycket men jag får ju inte ner något på knapparna här hos mig. Bokstäverna på tangentbortdet känns så få att det inte finns de bokstäver som kan formulera mina meningar till det jag känner.
Har ni någonsin känt såhär, för jag vet inte vad jag ska göra just nu?

Tur att jag ska jobba imorgon så jag inte behöver tänka på det här, för helt ärligt detta tynger mitt huvud. Som om universium har bestämt sig att vila på mitt huvud. Nej nu ska jag gömma mig under täcket. 
Vi hörs.